Rörelseglädje
En känsla som kommer över mig varje gång jag anstränger min kropp fysiskt är att jag är så tacksam över att jag har en kropp som gör som jag säger till den. Jag känner mig stark, smidig och vältränad. Något jag aldrig hade varit om jag inte vecka efter vecka, år efter år hade utmanat den och tränat den. Att ha en kropp som är stark och smidig är ingenting man får av sig själv. Vilket jag ofta upplever att många tror. Jag har på mina 18 år som gruppträningsinstruktör träffat på människor med vitt skilda uppfattningar om det här med träning.
Inte kan väl jag, som är så osmidig träna yoga? Jo, det är precis det du kan och bör göra. Inte vill du väl vara stel resten av ditt liv bara för att du inte vågade testa?
Inte kan väl jag träna gympa som har så ont i knäna? Klart att du kan, men naturligtvis skall du lyssna på din kropp och inte göra någonting som gör ont. Sedan kanske du inte bör hoppa och skutta om knäna gör ont. Men det går alldeles utmärkt att gympa även om du väljer att inte hoppa!
Jag går på gympa varje vecka och det är absolut det tråkigaste jag vet. Om nu gympa är det tråkigaste du vet kanske det inte är just gympa du skall träna utan testa någon annan form av fysisk aktivitet. Alla behöver inte gilla samma sorts träning.
Jag som är så tjock kan inte träna. Nä och du tror du att du kommer bättre i form av att låta bli...
Just alla dessa ursäkter och undanflykter är SÅ vanliga och det kan ibland göra mig lite ledsen och deprimerad. Att det finns så många människor som inte förstår att det inte finns några genvägar till hälsa och att det krävs fysisk aktivitet för att få en välmående kropp. Om det så är promenader, yoga, fotboll, gympa eller what so ever. Men vad som slagit mig är även att så många förefaller ha en så dålig självbild. Inte kan väl jag...
Allt jag kan göra är att försöka ge dessa personer en egoboost genom att få dem att förstå att de visst kan. ALLA kan, om man bara tar hänsyn till de personliga förutsättningarna. Vi är inte likadana och vi har inte samma förutsättningar, så är det bara. Att jämföra sig med någon annan är sig själv är helt meningslöst. Att försöka få träningsovilliga människor att förstå det är något som verkligen inspirerar mig. Ibland känns det dock lite tröstlöst när samma gamla tasktiga argument för att få slippa röra på sig kommer upp.
Nej, fler människor måste förstå att våra kroppar är en fantastisk mekanism som vi måste vara rädda om och som tillslut slutar fungera om vi inte utmanar den.
Nej, mer rörelseglädje åt folket!
Inte kan väl jag, som är så osmidig träna yoga? Jo, det är precis det du kan och bör göra. Inte vill du väl vara stel resten av ditt liv bara för att du inte vågade testa?
Inte kan väl jag träna gympa som har så ont i knäna? Klart att du kan, men naturligtvis skall du lyssna på din kropp och inte göra någonting som gör ont. Sedan kanske du inte bör hoppa och skutta om knäna gör ont. Men det går alldeles utmärkt att gympa även om du väljer att inte hoppa!
Jag går på gympa varje vecka och det är absolut det tråkigaste jag vet. Om nu gympa är det tråkigaste du vet kanske det inte är just gympa du skall träna utan testa någon annan form av fysisk aktivitet. Alla behöver inte gilla samma sorts träning.
Jag som är så tjock kan inte träna. Nä och du tror du att du kommer bättre i form av att låta bli...
Just alla dessa ursäkter och undanflykter är SÅ vanliga och det kan ibland göra mig lite ledsen och deprimerad. Att det finns så många människor som inte förstår att det inte finns några genvägar till hälsa och att det krävs fysisk aktivitet för att få en välmående kropp. Om det så är promenader, yoga, fotboll, gympa eller what so ever. Men vad som slagit mig är även att så många förefaller ha en så dålig självbild. Inte kan väl jag...
Allt jag kan göra är att försöka ge dessa personer en egoboost genom att få dem att förstå att de visst kan. ALLA kan, om man bara tar hänsyn till de personliga förutsättningarna. Vi är inte likadana och vi har inte samma förutsättningar, så är det bara. Att jämföra sig med någon annan är sig själv är helt meningslöst. Att försöka få träningsovilliga människor att förstå det är något som verkligen inspirerar mig. Ibland känns det dock lite tröstlöst när samma gamla tasktiga argument för att få slippa röra på sig kommer upp.
Nej, fler människor måste förstå att våra kroppar är en fantastisk mekanism som vi måste vara rädda om och som tillslut slutar fungera om vi inte utmanar den.
Nej, mer rörelseglädje åt folket!
Min viktresa
Som så många tjejer i min ålder så har jag inte helt lätt för att hålla vikten. Tidig p-pilleranvändning och tre graviditeter har trots relativ bra mathållning och mycket träning satt sina spår under åren. Jag gissar att jag inte är direkt ensam om att hysteriskt kämpat mig ner några kilo för att sedan släppa på kontrollen och lägga på mig det mesta igen. Gick på viktväktarna för ett antal år sedan och har faktiskt sedan dess varit "normalviktig", iallfall om man räknar bmi. Trots detta så har varje dag varit en kamp för att inte gå upp i vikt igen. Viktfixering är mitt mellannamn, och det är vare sig speciellt hälsosamt eller konstruktivt.
Har fortfarande en del tankevurpor att jobba med, men har ändå sedan en tid tillbaks en taktik som jag tror är hållbar i längden. För det första har jag slängt ut vågen. Att hoppa upp och ner på en våg i tid och otid är bara nedbrytande, utan jag väger mig hemma hos min mamma och pappa någon gång i månaden för att ha lite koll.
Sedan räknar jag vare sig points eller kalorier längre (jo, jag har hållt på med sådant förrut), utan jag äter det jag vill i lagoma portioner. Jag försöker inte äta allt för sent på kvällen och inte kompensera för min träning som jag alltid har gjort förrut. Att träna för att sedan äta upp allt man förbränt och lite till håller inte. Då går man upp istället för att hålla vikten.
Maten jag äter skall innehålla så lite konstigheter som möjligt och så långt som möjligt lagad från grunden. Snabbmat går bort! Med denna nya taktik tänker jag hålla min vikt utan att vare sig kämpa ihjäl mig eller vara viktfixerad.
Denna kollektiva viktfixering som finns i vårt samhälle VÄGRAR jag vara en del av längre. Har lagt alldeles för många år och för mycket energi på det, så det räcker nu! Jag tänker inte längre fettsnålt sockersnålt eller kolhydratsnålt, nu tänker jag bara HÄLSOSAMT!
Det känns faktiskt väldigt befriande!
Har fortfarande en del tankevurpor att jobba med, men har ändå sedan en tid tillbaks en taktik som jag tror är hållbar i längden. För det första har jag slängt ut vågen. Att hoppa upp och ner på en våg i tid och otid är bara nedbrytande, utan jag väger mig hemma hos min mamma och pappa någon gång i månaden för att ha lite koll.
Sedan räknar jag vare sig points eller kalorier längre (jo, jag har hållt på med sådant förrut), utan jag äter det jag vill i lagoma portioner. Jag försöker inte äta allt för sent på kvällen och inte kompensera för min träning som jag alltid har gjort förrut. Att träna för att sedan äta upp allt man förbränt och lite till håller inte. Då går man upp istället för att hålla vikten.
Maten jag äter skall innehålla så lite konstigheter som möjligt och så långt som möjligt lagad från grunden. Snabbmat går bort! Med denna nya taktik tänker jag hålla min vikt utan att vare sig kämpa ihjäl mig eller vara viktfixerad.
Denna kollektiva viktfixering som finns i vårt samhälle VÄGRAR jag vara en del av längre. Har lagt alldeles för många år och för mycket energi på det, så det räcker nu! Jag tänker inte längre fettsnålt sockersnålt eller kolhydratsnålt, nu tänker jag bara HÄLSOSAMT!
Det känns faktiskt väldigt befriande!
Spikmatta
Att ta hjälp av en spikmatta för att uppnå bättre hälsa verkar vara någonting som är i ropet just nu. Iallafall i min umgängeskrets. Jag har flera nära och kära som lovprisar sin spikmatta och som påstår att den gör underverk för både kropp och själ. Spikmattan sägs effektivt lösa upp alla sorters spänningar, frigöra endorfiner och lyckohormoner. Att regelbundet ligga på spikmatta gör dig lugnare, mindre stressad, avslappnad och lyckligare.
Idag när jag var hemma hos mina föräldrar så passade jag på att pröva deras nyinköpta spikmatta. Jag låg med ryggen på den med bar överkropp i ca 15 minuter. Jag vet inte om jag tycker att det var så skönt som alla säger att det är, utan jag tyckte nog att det gjorde ganska så ont, framförallt på skulderbladen. Men den värsta smärtan försvann efter ca 10 minuter, samtidigt som värmen började sprida sig i ryggen. 
Gissar att de positiva effekterna kommer först efter att man legat på mattan några gånger. Spännande är det iallafall
Är du nyfiken på spikmattorna så kan du läsa mer här
/Hippietanten
