Hippietanten

Fredagkväll och jag sitter här oerhört nöjd med mig själv. Har efter flera dagars halsot och småsnuva äntligen tagit mig ut i joggingspåret igen. Trots -7 utomhus, och trots en oerhörd seghet i kroppen så kom jag ut och joggade mig runt mina knappa 5 kilometer och det tillsammans med papsen min. Hans motstånd var oerhört stort, men jag gav inte med mig utan drog med honom ut. En tjänst som jag helt iskallt räknar med han blir tvungen att återgällda för eller senare, förmodligen för...

Iår är det tyngre än på flera år att komma igång med joggandet. Vet inte varför faktiskt, men jag tänker inte ge mig, nu är det pannben som gäller och jag  skall springa så ofta som jag har tid! Det är ju oerhört härligt när jag väl kommer ut och ibland är det till och med njutbart, även om det kanske inte var det idag i kylan.

Förra våren gjorde jag min debut på Göteborgsvarvet, något jag längtat efter i MASSOR av år. Att jag inte sprungit tidigare har haft många olika orsaker. Övervikt var en, men även ett skadat knä, benhinneinflammation och naturligtvis tre graviditeter har satt stopp för mitt deltagande.

Men förra året var jag äntligen i sådan form att jag kände mig redo. Det var något av det absolut roligaste jag gjort och det var mycket lättare än vad jag någonsin drömt om. Nu hade jag turen att ha sällskap med min pappa hela vägen, vilket naturligtvis gav det en ytterligare dimension. Fantastiskt. Att få sällskapa med någon som sprunit loppet närmare 20 gånger är ju en jättefördel. En personlig farthållare och coach liksom!

Samma sekund jag lycklig och nöjd sprang över mållinjen lovade jag mig själv att det här skulle jag göra om, för känslan var helt fantastisk! Att känna att min kropp klarar av att springa 21 kilometer på asfalt ger ett enormt självförtroende! Så naturligtivis anmälde jag mig fort som blixten till årets varv så fort anmälningsblanketten damp ner i brevlådan i höstas. Har varit taggad till tusen hela tiden. Men nu är det inte utan att jag börjar få lite kalla fötter...

Jag har nämligen under hösten och vintern lyckats hålla mig från (förvisso lite mot min vilja, men ändå), all form av konditionsträning. Jag har kört yoga flera gånger i veckan, men på grund av alldeles för mycket i skolan den sista tiden , så har övrig träning fått stryka på foten. Inte bra!

Så till helgen är det jag som sätter en stor fet fot i ändan på mig själv och snörar på mig skorna och ger mig ut i joggingspåret. Det är HÖG tid nu om det inte är ett alltför plågsamt Göteborgsvarv jag vill genomföra...

Keep jogging!

(Förövrig så hittar ni Sveriges, vad jag tycker, mysigaste, löparcommunity här!)

Ikväll är det dags för poweryoga, något jag instruerar ett par gånger i veckan. Kvällens pass är ett steg 2 pass och de flesta som går i den gruppen har yogat  i 2-3 terminer. Poweryoga passar de allra flesta och i min grupp är det en salig blandning av åldrar och storlekar på deltagarna. Poweryoga gör Dig starkare, lugnare, smidigare och mer välbalanserad i både kropp och knopp.

Har Du någon förening eller friskvårdanläggning som kör poweryoga där Du bor så passa på att gå dit på ett pröva-på-pass. De flesta blir förvånade hur snabbt de positiva resultaten märks på kroppen och i huvudet. En av mina deltagare sa en gång att efter hon hade kört ett pass så kändes det som hon hade bomull i huvudet. Det är en ganska så målande beskrivning tycker jag!

Är Du nybörjare på yoga eller om Du vill fördjupa dina kunskaper är Ulrica Norbergs bok Poweryoga en bok jag verkligen kan rekomendera. Full av vackra bilder och späckad med information gör att den för de intresserade är en riktig guldgruva!

Så tänk inte att poweryoga inte är någonting för Dig för att Du inte är tillräckligt vig, stark eller smal. Poweryoga är till för ALLA!

Namasté